shazbot

... nå, vad säger du? Jag vet vad jag tycker, och det ska jag försöka berätta nu.

Jag kom nyss hem från ett seminarie i skolan, det belyste de vårdvetenskapliga begreppen. Dessa är Livsvärld, Lidande, Vårdrelation och Välbefinnande. Jag hamnade i en liten debatt med min goda klasskamrat Karin och läraren om vad Sunt Förnuft är. Läraren berättade att vi måste ha utbildning för att klara av det vi ska göra i framtiden och att det INTE är sunt förnuft... jag räckte upp handen och sa: "Är det inte sunt förnuft? Då blir du kanske inte glad om jag säger att jag tycker det är det som det är." Bra som hon är vår lärare fick jag utveckla mitt resonemang. För att djupare förstå hur jag tänker ska jag presentera de vårdvetenskapliga begreppen för er:

Livsvärld:
Den subjektiva världen en patient lever i. Det är utifrån denna värld som man utgår som SSK. Men måste sätta sig in i denna världen för att förstå hur och varför en annan person känner.

Lidande:
Ett tillstånd då vi mår dåligt. Kan vara både fysiskt och psykiskt men oftast går de hand i hand. Viktigt är också att inse att en fysiskt sjukdom kan orsaka mer psykiskt lidande än fysiskt och vice versa.

Välbefinnande:
Ett tillstånd då vi mår bra. Man upplever att man har Hälsa. Observera att man inte behöver vara sjukdomsfri för att uppleva hälsa eller välbefinnande. Jag själv är ju ett ex, jag är kroniskt sjuk men upplever mig som frisk.

Vårdrelation:
Relation mellan patient och SSK. En bra vårdrelation uppstår i ett äkta möte mellan patient och SSK. SSK har en profesionell hållning och engagerar sig genuint i patientens väg mot bättre hälsa.

Nu drog jag en fett förkortad version av dem. Men det är bara för att ni ska ungefär veta hur man ser på dem. Lär man sig dessa begrepp och vad de utgår ifrån menade jag att det är sunt förnuft INOM VÅRDEN! Jag menade, att om man är en "normal" människa, som vill läsa till sjuksköterska så känns de här begreppen ganska naturliga. Jobbar jag i vården och ska närma mig en annan människa vars förbättrade hälsa är mitt jobb så kommer jag inte vara otrevlig mot denne, inte våda han/hon illa osv. Därför menar jag att det är ganska mycket sunt förnuft. Klart jag fattar att jag måste ha kompletterande bla medicinska kunskaper osv.. men jag menar också att det hela bygger på sunt förnuft. Det höll min lärare inte med om. Hon menade att kunskapen är nödvändig för att kunna utföra arbetet. Det höll jag med om, men jag ville ändå påvisa att det hela bygger på sunt förnuft. Men inte ens där var hon nöjd tror jag. Hon menade att sunt förnuft är olika för olika människor. OCH det köper jag rätt av, men det är inte olika från individ till individ i ett samhälle. (klart det KAN vara det, men inte allmänt) Sunt förnuft styrs av kulturen. Sunt förnuft är det mest accepterade sättet att uppträda och tänka som är accepterat av majoriteten av en befolkning. Så om man bor i en kultur där man sparkar varann i pungen varje gång man träffas så är det sunt förnuft att tjonga till polaren på det allra heligaste varje gång man ses. Gör man inte det uppträder man utanför normen och kan anses inte ha sunt förnuft när det gäller just hälsningsfasen. Likadant menar jag för vården och för hur man bemöter andra människor och framför allt sjuka människor.

Jag har med flit väntat tills nu med att slå upp sunt förnuft, nu ska vi se vad ordboken & Wikipedia säger:

Wikipedia:
Sunt förnuft är en vardaglig benämning på sådant förnuft som rör sig på en alldaglig och lättförståelig nivå. I lite mer detalj kan detta dels innebära en sund och normal förstånds- och omdömesförmåga, dels den allmänna meningen - det vill säga samlingen av de åsikter om värden och tillvaron i allmänhet som delas av alla med ett allmänt sunt förnuft.

Bonniers Ordbok:
Jag är rätt puckad, sunt förnuft lär ju inte stå med i en ordbok. :D

Så mycket för min feta research! :D jag googlade på det och andra träffen blev jehovas vittnens hemsida. JÄTTEBRA! Låt oss inte ta den debatten idag :D

Min lärare menade vidare tillsammans med min klasskamrat Karin att sunt förnuft är olika för människor och människor. Men det är inte så, oftast... Som jag skrev är sunt förnuft den mest accepterade form av beteende. (om man pratar om just beteende) Sunt förnuft kan skilja mycket mellan kultur och kultur, men nu är vi i Sverige. Sättet att bemöta människor, att närma sig andra människor, att röra och behandla andra människor genomsyras totalt av sunt förnuft. Går mitt budskap fram? Är det jag som har helt fel uppfattning om vad Sunt Förnuft är? Säger man som min lärare och klasskamrat kan man ju säga att en person som, tja, mördar en annan människa med vilje har sunt förnuft, men han har sunt mördarförnuft! ... ? nej. Det var ju helt rätt enligt honom! ... nej. Hade han bott i en kultur med bara mördare hade det varit rätt. Men inte nu.

Vad tycker ni?


Jag i framtiden...

/Olle